Liberaler av all schotteringar blir helt snurriga av finanskrisen och det är naturligtvis roligt. Det ska dementeras och det ska skyllas ifrån sig och det ska erkännas sina egna felsteg på ett sätt som får det att framstå som att det i själva verket mest handlade om någon annan.
Ett bra exempel är Johan Wennströms newsmill-artikel om filmen "Män som hatar kvinnor". Förutom passager som "En film bör alltid bedömas efter dess konstnärliga kvaliteter, inte i första hand utifrån de politiska ideologier som reflekteras i innehållet", som jag som filmvetare känner mig tvungen att skrocka lite överlägset åt, är hela artikeln mest en grinfest om hur taskigt det är att göra filmer om skumma företagare, som toppas av med det klassiska "byt ut mot muslim"-argumentet (dissekerat av Pontus Lundkvist här):
"Den typen av politiskt budskap skulle väcka ont blod i många läger om det hade riktats mot någon annan samhällsgrupp än just företagare."
Detta är ett lurigt argument, eftersom det, om man inte ser upp, kan låta åtminstone hyfsat vettigt, men grejen är ju att det inte har något innehåll över huvud taget. Menar Wennström på fullt allvar att exempelvis stereotyperna girig jude, lat neger, kriminell blatte och skum girig entreprenör är lika allvarliga & kränkande? Hade det inte varit för finanskrisen och för att Johan Staël von Holstein äntligen slutat med sina efterblivna ordkaskader i Metro, hade tusen liberaler fortfarande suttit och runkat upp och ner med att ta tillbaka girigheten som en positiv kraft som skapar tillväxt och entreprenörskap och bla bla bla, men eftersom vi lever i den skitmacka som det tänkandet resulterar i måste man ju hitta på något nytt istället - ergo, företagare är inte alls giriga. Nu kan vi alla gå tillbaka till att göra kackiga actionfilmer om onda kommunister.
