Desarmera språket, del 1: Invektiv

Språk är makt. För att korta ner + förenkla den här texten lämna all semiotik, hegemoni och strukturalism därhän och istället ta ett konkret exempel: jag säger inte arbetstagare och arbetsgivare utan arbetare och arbetsköpare. Den sk. arbetsgivaren gör inget annat än att köpa arbetarens arbetskraft (och till skampris dessutom!), därför är det löjligt att kalla personen för något annat än Arbetsköpare (jag är inte mjölkgivare när jag köper mjölk). "Arbetsgivare" är ett ideologiskt betingat ord som håller vid liv myten om att man ska vara jävligt tacksam för att man tvingas jobba i cylinderhattkapitalisternas fabrik, och får Mr. Cylinderhatt Kapitalist att verka som en samhällsansvarstagande god samarit som Ger arbete åt Arbetstagarna. Och ingen behöver säga det här rakt ut, för det finns liksom inbyggt i ordet. Språk är definitivt makt.

Därför tänkte jag inleda en praktisk serie inriktad på desarmering av diverse onödigt språk med mer eller mindre politiskt innehåll. Språk som till sin utformning bara kan förstås av vissa, eller bara kan beskriva ena sidan i en konflikt (ord som "arbetsgivare" och "arbetstagare", vilka, som jag demonstrerade innan, bara kan beskriva en borgerlig världsbild).

Första exemplet; invektiv.
Invektiv är ett ord som används flitigt i den sk. bloggosfären, när man debatterar anonyma kommentarer med personangrepp och sånt. När ordet även dök upp i min kurslitteratur kände jag att det var dags att göra något åt saken. Jag, som de flesta normalt funtade människor, har ingen aning om vad "invektiv" betyder. När jag kollade upp det på internet fick jag fram definitionen:

"# ord som används nedsättande i syfte att förlöjliga, förnedra eller förolämpa"

Tack så jävla mycket, bloggosfären. Ett invektiv är m.a.o., tills motsatsen bevisats, exakt samma sak som en förolämpning, och nästa person som använder ordet utan motivation är bajsnödig akademiker + liberal.