Men! Hanna Fridén visar ganska lätt varför vi alla tills vidare måste hjälpas åt att mota mode i grind. Hon skrev en krönika i Metro om att hon blivit nominerad till "Årets Modeblogg". Hennes poäng var att hon i sammanhanget var en husnigger; eftersom hon, förutom mode, skriver om typ politik, blev hon nominerad för att nominatörerna (?) skulle kunna säga/känna: "Kolla, alla modebloggare är inte bara blåsta och ytliga, här är värsta smarta tjejen FAST hon är intresserad av mode!"
Här börjar det bli lurigt. Fridén driver tesen att det är patriarkala strukturer i bloggvärlden (vilkas existens jag inte alls tvivlar på) som gått ihop för att misskreditera... wait for it... "en hobby som ses som klassiskt kvinnlig".
Fridén gör ett försk att lägga fram detta som en förhärskande, patriarkal åsikt ("som ses som...", implicit "av gemene man/sunkiga gubbar"), och om det hade varit krönikans poäng hade det bara varit lite fel, inte jättefel. MEN, dekonstruerar man hennes blogg och krönikan ifråga fattar man ganska snabbt att det är Hanna Fridén, inte folk i allmänhet, som ser mode som "klassiskt kvinnligt". Spekulationer, säger ni? Förklara då följande uttalanden:
"Man ska inte behöva vara en pojkflicka (=en tjej som inte gillar mode, min anm.) för att få respekt."
"Det är tröttsamt att en kvinna måste vara en slags pojkflicka för att få respekt eller för att uppfattas som någon med en hjärna."
"Min plats borde ha gått till någon som förtjänar den: En urduktig tjej med ett brinnande intresse för mode!"
"Vad jag poängterar är att hela konsumtionssamhället bör kritiseras och att det är löjligt att det ständigt är modebranschen och kvinnor som får bära skulden och ansvaret."
Hanna Fridén är antingen ickefeminist, särartsfeminist eller liberal feminist. Vad som är värst får ni räkna ut själva.
Man kan självklart tolka min krönika så här om man verkligen, verkligen vill. Men i ärlighetens namn så finner jag den absurd. Att intressen som domineras av kvinnor ses som blåsta eller simpla är knappast en hemlighet. Att yrken som domineras av kvinnor ses som lågstatus eller är lågavlönade är knappast en hemlighet. Det här är ständigt återkommande i vårat samhälle, och det är vad min krönika går ut på. Något som jag tycker är uppenbart, och de flesta andra också, om de väljer att läsa resten av texten och inte dra citat ur deras kontext. Vill du värdera om krönikan och gå in utan förutfattade meningar så kanske du kan välja att inte tolka den helt åt helvetet?
SvaraRaderaJag väljer att ignorera Fridéns egna kommentar här under, och ställa en ganska klassisk, öppen fråga: Är det inte någon sorts tradition bland mindre verklighetsförankrade feminister, att så fort andan faller in, kategorisera sig själva som offer?
SvaraRaderaJag säger inte att samhället inte är patriarkalt, inte ens att internet inte skulle vara det, eller att det inte finns problem som bör lösas, men hur många steg framåt tar man om man ska envisas med att se sig själva (och sitt kön), som underlägsna i alla sammanhang?
För övrigt blir jag bara jävligt bitter över att jag i förlängningen också blir ett offer så fort någon puckad brud någonstans påstår att alla tjejer är offer under det ondskefulla patriarkatet. Det är antagligen det värsta med genus. Ingenstans går det att generalisera så in i helvete mycket, särskilt om man ska dra in genus till varje hörn av samhället. Ännu värre blir det när man inser att de som generaliserar faktiskt generaliserar sig själva.
SvaraRaderaMisstänker att det är pga ovanstående som jag mer eller mindre seriöst funderar på att operera bort brösten. Inte för att jag tror att mitt liv vore bättre om jag vore lite manligare, utan för att jag kanske helt enkelt slipper kvinnor som ålägger mig vissa egenskaper eller någon sorts martyrroll i samhället bara för att jag är "en av dem".