Nu jävlar kör vi

Efter att jag startade den här bloggen glömde jag ganska snabbt bort anledningen till att jag ville skriva där. Nu ämnar jag starta upp den igen. Till grund för detta beslut ligger allt det jävla dravel som frodas därute helt ostört - en lust att antingen förändra eller åtminstone skriva av sig lite.

Saker jag ska skriva om inom kort: Göran Hägglund och pseudodebatten.

Liberal gråtfest

Liberaler av all schotteringar blir helt snurriga av finanskrisen och det är naturligtvis roligt. Det ska dementeras och det ska skyllas ifrån sig och det ska erkännas sina egna felsteg på ett sätt som får det att framstå som att det i själva verket mest handlade om någon annan.
Ett bra exempel är Johan Wennströms newsmill-artikel om filmen "Män som hatar kvinnor". Förutom passager som "En film bör alltid bedömas efter dess konstnärliga kvaliteter, inte i första hand utifrån de politiska ideologier som reflekteras i innehållet", som jag som filmvetare känner mig tvungen att skrocka lite överlägset åt, är hela artikeln mest en grinfest om hur taskigt det är att göra filmer om skumma företagare, som toppas av med det klassiska "byt ut mot muslim"-argumentet (dissekerat av Pontus Lundkvist här):

"Den typen av politiskt budskap skulle väcka ont blod i många läger om det hade riktats mot någon annan samhällsgrupp än just företagare."

Detta är ett lurigt argument, eftersom det, om man inte ser upp, kan låta åtminstone hyfsat vettigt, men grejen är ju att det inte har något innehåll över huvud taget. Menar Wennström på fullt allvar att exempelvis stereotyperna girig jude, lat neger, kriminell blatte och skum girig entreprenör är lika allvarliga & kränkande? Hade det inte varit för finanskrisen och för att Johan Staël von Holstein äntligen slutat med sina efterblivna ordkaskader i Metro, hade tusen liberaler fortfarande suttit och runkat upp och ner med att ta tillbaka girigheten som en positiv kraft som skapar tillväxt och entreprenörskap och bla bla bla, men eftersom vi lever i den skitmacka som det tänkandet resulterar i måste man ju hitta på något nytt istället - ergo, företagare är inte alls giriga. Nu kan vi alla gå tillbaka till att göra kackiga actionfilmer om onda kommunister.

Israels rätt att existera

Det pratas mycket om Israels rätt att existera nu. Debatten brukar kritisera en våg av antisemitism (verklig eller påhittad vet jag inte) som ska ha uppkommit i svallvågorna av Israels organiserade massmord på 1300 palestinier. Ni vet grejen; även om man ogillar att Israel Defence Forces bombar skolbarn ska man inte ta ut sin ilska genom att spöa random jude, eller egentligen inte ens random högerextrem arabhatande Israelnationalist (Israels militär, polis och regering är dock ok att attackera med våld om man vill, enligt principen "uppåt, inte neråt eller i sidled"). Ganska självklara grejer.

Men sen tänker jag på det där med Israels rätt att existera, och kommer på att nej, någon sådan rättighet kan jag inte skriva under på. Varför? Jo, för att jag är materialist och inte tror på metafysiska rättigheter som inte har någon praktisk koppling till den här världen. Det mesta snack om rättigheter är ju bara, just det, snack, och enda gången man måste bry sig om vad någon har bestämt att någon annan har för rättigheter är ju när det backas upp av ekonomisk eller militär makt. Det är därför jag är kommunist och inte liberal.

Hade det rört sig om, bokstavligt talat, vilket annat land som helst hade jag antagligen inte gjort någon grej av detta, utan utgått från att landets rätt att existera egentligen är synonymt med befolkningens rätt att inte bli ockuperade och mördade, och i förlängningen befolkningens berättigade strävan att slippa bli det. Men, grundförutsättningen i just den här frågan är ju att nationen Israel, på blodigt allvar, har en objektiv rätt att existera (och härja runt i princip hur som helst) som Gud har gett till dem. Det går liksom inte att argumentera, det är Gud. Därför är det totalt omöjligt att ställa sig bakom Israels rätt att existera: Jag tror inte på Gud, och därför accepterar jag inte att man använder honom/den/det som argument för att få jaga och spärra in en massa araber.

En annan grej: Kriget i Gaza fick åtminstone mig att känna mig villrådig angående vem man ska hålla på. Israel kan man, som jag demonstrerat ovan, såklart inte hålla på, men Hamas är ju dumma i huvudet jävla konservativa religiösa tokstollar som dödar civila de med. "Finns det ingen som är vettig därnere?" tänker man förtvivlat. "Jorå!" blir svaret. Bloggen Acidtrunk har inlett en artikelserie om den Palestinska vänstern, som bland annat kommer handla om George Habash och PFLP, Palestinska kommunister för självständighet. Jag har inte hunnit läsa något än, men det känns bra det.

Feministhaveri

"Feministiska modebloggare: 2008 års skämt", har jag hävt ur mig någon gång utan att riktigt motivera det. Ärligt talat är jag inte till hundra procent beredd att dra en rak linje mellan mode och utseendefixering, ytlighet, konsumism och annat som är oförenligt med ordentlig (=vänsterförankrad) feminism. Missförstå mig rätt: modebloggare är såklart fienden i 90 (om inte 100) procent av de aktuella fallen, men jag är inte säker på att just feminism och modeintresse är oförenligt per definition. Jag är, egentligen mest av pragmatiska skäl, beredd att acceptera t.ex. en feministisk dumpsterdiving-modeblogg, där tjejer med riktiga kroppar (inget jävla modellskit) visar kläder de hittat, snott eller återvunnit (ingen jävla reklam). Det skulle typ vara ok.

Men! Hanna Fridén visar ganska lätt varför vi alla tills vidare måste hjälpas åt att mota mode i grind. Hon skrev en krönika i Metro om att hon blivit nominerad till "Årets Modeblogg". Hennes poäng var att hon i sammanhanget var en husnigger; eftersom hon, förutom mode, skriver om typ politik, blev hon nominerad för att nominatörerna (?) skulle kunna säga/känna: "Kolla, alla modebloggare är inte bara blåsta och ytliga, här är värsta smarta tjejen FAST hon är intresserad av mode!"
Här börjar det bli lurigt. Fridén driver tesen att det är patriarkala strukturer i bloggvärlden (vilkas existens jag inte alls tvivlar på) som gått ihop för att misskreditera... wait for it... "en hobby som ses som klassiskt kvinnlig".

Fridén gör ett försk att lägga fram detta som en förhärskande, patriarkal åsikt ("som ses som...", implicit "av gemene man/sunkiga gubbar"), och om det hade varit krönikans poäng hade det bara varit lite fel, inte jättefel. MEN, dekonstruerar man hennes blogg och krönikan ifråga fattar man ganska snabbt att det är Hanna Fridén, inte folk i allmänhet, som ser mode som "klassiskt kvinnligt". Spekulationer, säger ni? Förklara då följande uttalanden:

"Man ska inte behöva vara en pojkflicka (=en tjej som inte gillar mode, min anm.) för att få respekt."

"Det är tröttsamt att en kvinna måste vara en slags pojkflicka för att få respekt eller för att uppfattas som någon med en hjärna."

"Min plats borde ha gått till någon som förtjänar den: En urduktig tjej med ett brinnande intresse för mode!"

"Vad jag poängterar är att hela konsumtionssamhället bör kritiseras och att det är löjligt att det ständigt är modebranschen och kvinnor som får bära skulden och ansvaret."

Hanna Fridén är antingen ickefeminist, särartsfeminist eller liberal feminist. Vad som är värst får ni räkna ut själva.

Solidaritet

Grekiska mediearbetare ockuperade för en vecka sen journalisternas fackförbunds lokaler i protest mot att media tystar ner och ljuger om den folkliga revolten som pågått i cirka en månad. Detta gör mig varm inombords på alla möjliga sätt.

Desarmera språket, del 1: Invektiv

Språk är makt. För att korta ner + förenkla den här texten lämna all semiotik, hegemoni och strukturalism därhän och istället ta ett konkret exempel: jag säger inte arbetstagare och arbetsgivare utan arbetare och arbetsköpare. Den sk. arbetsgivaren gör inget annat än att köpa arbetarens arbetskraft (och till skampris dessutom!), därför är det löjligt att kalla personen för något annat än Arbetsköpare (jag är inte mjölkgivare när jag köper mjölk). "Arbetsgivare" är ett ideologiskt betingat ord som håller vid liv myten om att man ska vara jävligt tacksam för att man tvingas jobba i cylinderhattkapitalisternas fabrik, och får Mr. Cylinderhatt Kapitalist att verka som en samhällsansvarstagande god samarit som Ger arbete åt Arbetstagarna. Och ingen behöver säga det här rakt ut, för det finns liksom inbyggt i ordet. Språk är definitivt makt.

Därför tänkte jag inleda en praktisk serie inriktad på desarmering av diverse onödigt språk med mer eller mindre politiskt innehåll. Språk som till sin utformning bara kan förstås av vissa, eller bara kan beskriva ena sidan i en konflikt (ord som "arbetsgivare" och "arbetstagare", vilka, som jag demonstrerade innan, bara kan beskriva en borgerlig världsbild).

Första exemplet; invektiv.
Invektiv är ett ord som används flitigt i den sk. bloggosfären, när man debatterar anonyma kommentarer med personangrepp och sånt. När ordet även dök upp i min kurslitteratur kände jag att det var dags att göra något åt saken. Jag, som de flesta normalt funtade människor, har ingen aning om vad "invektiv" betyder. När jag kollade upp det på internet fick jag fram definitionen:

"# ord som används nedsättande i syfte att förlöjliga, förnedra eller förolämpa"

Tack så jävla mycket, bloggosfären. Ett invektiv är m.a.o., tills motsatsen bevisats, exakt samma sak som en förolämpning, och nästa person som använder ordet utan motivation är bajsnödig akademiker + liberal.

Marknadsekonomi är omoget

Ja, sjukt omoget och löjligt är det att tro att marknadsekonomi fungerar. "Allting ordnar sig om vi inte gör ett skit" liksom, ofta?
Om ni tvunget behöver nån sorts argument: ta Microsoft. Microsoft är typ världens största databolag eller något. Enligt marknadsekonomins alla regler skulle det betyda att de också är bäst och gör bäst produkter (fri konkurrens leder till att alla väljer det bästa alternativet, vilket gör att alla företag utvecklar bättre produkter, och det företag som har den bästa produkten når mest framgång). Redan här börjar det låta lite misstänkt, eller hur? Grejen är ju att det sedan typ 1997 varit kult att driva med hur mycket Microsofts produkter suger. Microsoftskämt har till och med dött ut eftersom de blev så gamla och vedertagna. Vem gör den bästa produkten nu då, marknadsekonomer?





LOLOLOLOL!